Skräppan

Leta trumpetsvamp i mörkret är faktiskt inte det lättaste ska jag be att få meddela!

Att jag sen är galet rädd för vildsvin och tvingades att springa genom skogen gjorde inte saken lättare. 

Och att sist men inte minst ha hunden Lewander flåsandes i hälarna, så att man varje gång fick syn på hans fyrbenta kropp i ögonvrån, var tvungen att slänga sig ner och självdö i några sekunder.

Och allt kliande när man kommer hem! Gaaah!

Får lite flashbacks fråm förra årets borreliaincident. 

Typ 3 månader av knivhuggande värk i huvudet, feberfrossa med tillhörande feberyra och den himla tröttheten! Jag sov tamejtusan heeela min lediga tid!

När jag en dag skulle hoppa in i duschen med mitt sprängda huvud,  så fick jag bara en "aha-upplevelse" att myggbettet som hade kliat i tre månader och som nu hade fått en röd ring runt sig som täckte halva min rygg kanske var borrelia. 

Nästa dag ringde jag sjukhuset; 

Jag: -Jag tror att jag har borrelia för att . . .*bla bla*

Sköterska:- Oj då, hur längesen hade du haft fästingen?

Jag: -Mjaaae, tre månader. Typ.

Sköterska:- VA? Kom in klockan halv tio idag!

När hon sen ringde upp fem minuter senare och sa;

"-Kom klockan tio istället!"

Så trodde jag att min sista stund var kommen och att det nu handlade om minuter. 

Skämt o sido,  men förstår inte att man ska vara så envis och kan gå runt så länge och pinas. 

Jaja, imorrn får vi väl pina i oss nån stackars gryta med massa svamp i oxå.

Suck och stön.