Skräppan

Har ju haft någon slags ångest över att det har känts som att jag bara står still och trampar i livet för tillfället. 

Min chef och jag har haft flera samtal om det här, om min rastlöshet och mitt dåliga tålamod. 

Och för några månader sen sa han åt mig att hålla ut, 

O nu har jag hållt ut klart,  varit på intervju hos en beteendevetare, trott att det har gått åt helskotta, för att sen få veta att det inte alls gått ditåt utan att jag nu ska påbörja en ettårig utbildning där jag ska få lära mig hur jag kan bli den ultimata ledaren!

Efter första intervjuen med beteendevetaren sa han åt mig att han trodde att jag var en av de människor som hoppar på kursen men aldrig kommer att slutföra den. 

Detta är ungefär det sista människor brukar tänka om mig, eftersom jag är extremt envis och jäkligt målinriktad. 

(Fick senare höra att det var min rastlöshet som det handlade om återigen, ham trodde att jag skulle hitta nåt som jag tyckte var roligare och köra på det istället).

Därför var jag inte ens nervös när jag kom in för att ta del om hurvida jag skulle få komma med eller inte, eftersom jag trodde att det var helt kört.

Men nehe du gosse lilla!

Om två veckor kickar det igång och jag är väldigt exalterad!

Är dock lite nervös över den psykologiska delen av utbildningen, 

har ingen lust att bli utvärderad och sen sluta mina dagar på ett dårhus. 

Tror chefen blev lite extra säker på sitt val när vi konverserade dagen efter;

Han -Varför såg siffrorna på din avdelning så bra ut? Hade du nån bra kampanj igår?

Jag - Vaa? Jag kommer inte ens ihåg om jag var här igår. . . 

Eller jo, det var jag nog! För det var då jag försov mig! Fast baklänges!

Stabil personal!