Skräppan

Precis kommit hem från en promenad.
"Äsch! Vantar är för losers!" Tänkte jag när jag gick hemifrån.
Gick halvvägs ut till Bresse, sen är jag kom in till stan igen såg högerhandens fingrar ut som ett paket med hotdogs. Och från knogarna och uppåt så var dom en nyans ljusare än vita lakan.

Brukar möta en rolig tant i allén. En stavgångare. Dock använder hon inte stavarna, utan släpar dom efter sig. Ända tills hon kommer väldigt nära mig. Då stavar hon i 20 meter, som om det vore det sista hon gjorde i livet. Blir nojig att hon ska snabba på jordens rotation så som hon hivar fram. Men precis när hon har passerat mig så slutar hon stava, och börjar släpa igen. Så då kan rotationen andas ut igen.

Har lust att säga till henne att hon kan släppa sin "hurtig-stavgångar-lady-image", och bara bli en "hurtig-lady". Men håller käften och går vidare istället.

Justja, en annan irriterande sak med henne är att det är världens bredaste gångväg där. Plogad och sandad så till och med Hans Majestät skulle känna sig inbjuden att gå där. Men för Hurtiga-Stavgångs-Ladyn duger den såklart inte. Hon ska gå nere i gräset vid salixgärdet, med snö upp till fotknölarna. Jävla människa asså!